Nu går 24 arrangörer av dans till dansband samman i en gemensam debattartikel i protest mot den diskriminerande så kallade dansbandsmomsen. Tidigare i höst skrev en mängd dansband under en egen debattartikel där de uppmanade riksdagspolitikerna att skrota dansbandsmomsen. Därefter har 20 riksdagspolitiker skrivit under sammanlagt sex motioner om att ta bort dansbandsmomsen, men ännu har inget beslut fattats. Nu är det dansarrangörerna som väljer att höja sina röster för rättvisa momssatser:
DEBATT: Tänk dig att det är dags att slå upp portarna till kvällens arrangemang. Allt är riggat och klart på scenen och bakgrundsmusiken ljuder på en lagom nivå ur högtalarna. Lokalen är sådär lagom upplyst och i kaféet möts du av kaffedoft och långa rader med mackor och gofika. Personalen – ofta ideell sådan – står redo att ta emot kvällens gäster. MEN, när publiken kommer för att dansa så blir det helt plötsligt 25 procents moms på entrébiljetten istället för 6 procent om vi hade anordnat vilken annan sorts livemusik som helst. Orsaken? Danskultur är i statens ögon inte kultur.
Som arrangör är det en fröjd att arrangera dans. Publiken är fantastisk och framför allt (i de allra flesta fall) helt nykter. Det sägs att det är lika många som löser entré till danstillställningar under ett år, som betalar in sig på fotbollsmatcher i Allsvenskan och Superettan varje säsong. Sammanlagt!
När det gäller dans till dansband så betalar man alltså entré för att gå på ett kulturevenemang där man även motionerar flera timmar i sträck. Inbitna dansare vill gärna röra på sig, och hur kan man bättre uppleva livemusik än att dansa förbi framför scenen. Då kan man dessutom få ögonkontakt med bandet som glatt ler tillbaka och kanske ger en liten blinkning till personen framför sig, för att visa att musikerna uppskattar publiken som kommer på deras spelningar.
Banden är fantastiskt självgående och lätta att jobba med. De gör i princip allt själva: ljud, ljus, roddning, ja hela paketet. Det gör det lätt även för en ovan arrangör att våga prova att arrangera dans.
Men att det är så mycket högre moms när man arrangerar dans mot andra kulturframträdanden gör att man tvekar. Det blir för riskabelt när man tänker sig en entré på 200 kr och att man måste lägga på 50 kr i moms. 250 kr känns mer i de potentionella besökarnas plånböcker än vad 212 kr skulle göra, vilket vore momspåslaget på en tvåhundrakronorsbiljett om dansband hade räknats till det de gör – det vill säga kultur.
Sen är det faktumet att det som många ser som en riktigt klassisk svensk kulturform – dans till dansband – inte räknas till kultur. Varför är det så? Varför ska det inte räknas som kultur när publiken har möjlighet att dansa till livemusik när det är kultur att sitta, stå, hoppa framför scenen eller hänga i baren till livemusik?
Hur kan man göra skillnad på olika sorters kultur? Det går liksom inte att förstå att om ett popband framför en konsert för publik ska vi som arrangör lägga 6 procents moms på biljetterna vi säljer, men om ett dansband gör samma sak ska vi lägga på en 25-procentig moms på biljetten? Ett liveframträdande är väl alltid ett liveframträdande? Om publiken vill dansa istället för att sitta på en stol, hänga i baren och dricka öl eller bara stå still framför scenen, ska väl inte det göra att momsen genast blir galet mycket högre?
Som arrangör är det svårt att se dans till dansband som annat än kultur! Tänk att vi får njuta av så mycket levande musik framförd av fantastiska musiker varje dag året runt på dansbanor runt om i landet! Men det är beklämmande att man via momsen får till sig att det inte är kultur!
Vad är skillnaden? Att publiken dansar gör ju att liveframträdandet bandet står för inte bara är kultur – det är även friskvård då dans är bra både som motion och social samvaro.
Många av oss anordnar även andra kulturframträdanden än dans och då är det helt plötsligt kultur med livemusik och vi behöver bara betala 6 procents moms. Varför fortgår denna orimliga diskriminering av en viss musikgenre år efter år? Det är verkligen en genre som är så nyttig för publiken som besöker landets alla dansbandsarrangemang.
/Cecilia Rose, FFP Örebro Brunnsparken
Leif Wibron, Gävlemaran
Thomas Karlsson, Mjölbymaran
Lennart Johansson, Grevieparken
Ann-Cathrine Friberg, Utängens loge
Amanda Johansson & Göte Johansson, Granada Lönsboda FP
Carina Johnsson, Tingvalla dans i Åstorp
Jessica Andersson, JA dans
Bengt-Åke Johnsson, Ekebo Nöjescentrum AB
Louise Ideberg, Hågelbyparken
Aida Winnerström, Sundspärlan
Annette Hansson, Lane Loge
Denny Björklund , Törringelund
Siw Holmen, Falköping Folkets Park
Hendric Laneus & Filip Mathisson, Brunnen Eringsboda
Kjell Olofsson, Herrljunga Folkets Park
Stig Sonebrink, Uddeholmsladan
Maria Åström, Borgen Norrköping
Maria Jansson, Skultunalagårn
Tomas Lidén, Träffen Båberg
Thorbjörn Håkansson, Tobbes Nöje
Susanne Fogelqvist, Parken Oskarshamn
Lars-Erik Jonsson, Lejonsson Nöjesproduktion (Aspånäset)
Jan Sandgren, Blomsterhult, Logen Mitt I Skogen
