Oförskämda pensionärer och den ständigt omdebatterade dameras & herrarnas-skylten – det är några av de ämnen som den tidigare dansbandsmusikern Tom ”Tomson” Lindquist sätter fokus på. För nu har krönikören på Dansbandsnytt vässat pennan ordentligt, och listar fem punkter som ordentligt kan förmörka en dansbandsmusikers vardag (eller helg) – åtminstone som Tom ser det, formulerat med sin sylvassa penna.
Tom ”Tomson” Lindquist: Många (nästan alla) dansentusiaster förknippar dansbandsbranschen och danskulturen med enbart glädje, endorfiner och eufori. Men det finns en hel del obskyra egenheter som många dansare inte känner till eller tänker på. Idag tänkte jag, i egenskap av före detta dansbandsmusiker på heltid, ge en liten inblick bakom kulisserna och belysa utvalda delar av myntets baksida. Nedan kommer jag lista fem obekväma saker ur en dansbandsmusikers vardag.
Disclaimer: (Listan är helt och hållet baserat på mina egna känslor och åsikter och reflekterar på inget sätt alla dansbandsmusikers åsikter).
Nummer 1 – Konstant sömnbrist
Den här punkten kanske inte kommer som någon större överraskning för folk. Alla band har givetvis olika förutsättningar, men kortfattat kan man väl enas om att åka långt mellan alla spelningar och jobba till väldigt sent på nätterna, för att sedan åka iväg tidigt på morgonen igen – inte borgar för en supergod natts sömn direkt.
Jag själv som idealiskt helst sover i ett lagom varmt, kolsvart, tyst och framförallt stationerat rum som inte rör på sig, med en stor och mjuk säng har väldigt svårt att sova riktigt gott i en turnébuss. Först spelar man till efter midnatt och sedan packar man ner all utrustning, ja då kan klockan lätt rusa iväg och bli bortåt 03:00-04:00 innan man är i säng och har varvat ner.
Sedan tuffar i regel en skakande buss vidare bara några timmar senare. Är man dessutom själv den som börjar köra på morgonen så måste man försöka pussla in kompletterande sovtimmar senare för att få ihop sina timmar sömn. Ännu värre är det om man ska försöka sova på hotell eller vandrarhem. Då ryker ännu fler sömntimmar till förmån för att man mitt i natten ska lyckas hitta en parkering för stort ekipage (vilket aldrig finns nära boendet) och att lyckas checka in utan bemanning på stället.
Det är ett evigt pussel som aldrig är riktigt optimalt, men som turnerande band står ut med för att få spela sina låtar för sin publik. Så ser ni en trött trummis någon gång, så finns det antagligen goda grunder till det.
Nummer 2 – Toalettmöjligheter på turné
Den här punkten är lika enkel som den låter. Alla människor är i grund och botten simpla djur med samma basala grundbehov. Så även den ökände dansbandsmusikern.
Turnerar man i en skåpbil eller buss utan tillgång till toalett blir man snart en mästare på att lära sig varenda rastplats eller nattöppen mack på hela E4:an. Skulle man dock ha tillgång till en toalett i bussen så hjälper det bara delvis då jag nästan vågar lova dig att det är förbud mot att göra nummer två i densamma. Så då måste man lära sig att bli en mästare över sin egen kropp och planera varenda toalettbesök samt matintag minutiöst med kirurgisk precision. Allt för att slippa våndas i sina egna plågsamma påtryckningar mitt i natten utan minsta möjlighet till att kunna lösa dem.
Jag är en person som verkligen uppskattar att kunna äta och uträtta mina behov när jag själv vill och när behovet uppstår, så just den här detaljen saknar jag definitivt INTE med turnélivet.
Nummer 3 – Jobbiga inlastningar
Att det är tungt att bära och jobbigt att rulla in all utrustning, det har nog inte undgått någon. Men ibland är det en underdrift. Det finns en handsfull ställen som drar det till sin absolut yttersta spets. Bland det värsta jag vet med den här branschen är att i stort sett allting är grundat i tradition och att saker ska förbli på ett visst sätt helt enkelt för att ”det alltid har varit så” och med det i åtanke minns jag speciellt ett etablerat danshak i vårt västra grannland som hade en väldigt hög lastkaj (säkert 1.70m hög) där man skulle lasta in prylarna.
På den tiden körde vi med liten buss och ett lågt släp. Det fanns inte på kartan att vi bara skulle kunna öppna släpet, luta släprampen mot kajen och bara rulla in grejerna så som en stor buss hade kunnat göra. Nej. Vi var tvungna att fysiskt lyfta upp varenda case, högtalare och stativ uppför den här kajen. Case:ar och högtalare som väger långt över tresiffrigt.
När alla grejer äntligen efter en enorm möda och tre gånger så lång tid hade kommit in i lokalen, var naturligtvis alla i bandet redan då helt slut och färdiga.
Det här hade verkligen inte stört mig fullt lika mycket om det inte vore för en liten detalj. Det fanns naturligtvis en huvudingång där man i teorin, lugnt och fint skulle ha kunnat rulla in varenda case. Det fanns alltså en smidig lösning där man skulle kunna ha sluppit fantomsmärtor och svordomar. Men som sagt. Traditioner är ju till för att hållas och under inga som helst omständigheter skulle våra prylar in i danslokalen genom en annan dörr än den vid lastkajen. Till råga på allt var det förlängd speltid på det spelstället. Heja!
”Ni har iallafall kul på jobbet” får man jämt höra. Ofta är det sant – men inte alltid.
Nummer 4 – Damernas & Herrarnas-skylten
Den här punkten brinner jag för. Och inte på ett bra sätt. Jag får magsår, stresspåslag och eksem i hela ansiktet bara jag tänker på den där j*vla skylten. Jag BEGRIPER den inte. Jag förstår inte varför den måste finnas, jag förstår inte vissa människors religiösa inställning till den och FRAMFÖRALLT förstår jag inte varför musikerna måste sköta den. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som att säga att jag hatar den.
Tack och lov är det väldigt få ställen som har kvar denna förhistoriska jättebebisklenod till tramspryl så oftast är det inte ett problem. Men ibland dyker den upp och då ska av någon outgrundlig anledning ORKESTERN(?) ha ansvaret över den!? Många som läser detta tänker nog nu att ”ja men det är väl bara att ändra den var tredje dans, what’s the big f*cking deal you crybaby!?”
I sak är det sant, absolut. Men nu pratar jag återigen bara för mig själv. Det var oftast jag som fick bära ansvaret för den här helveteslampan när jag var ute och lirade dansband och jag blev oerhört stressad av att konstant stå och försöka hålla koll i bakhuvudet vilken dans det var så att det skulle bli rätt med skylten samtidigt som man spelade. Alla ställen har nämligen olika regler för skylten och vem som ska börja bjuda upp. Ibland är det baserat på veckonummer, ibland byter man var tredje dans och ibland byter man varje halvtimme.
Jag spenderar varje fiber i min kropp för att inte komma av mig i räkningen. För att göra rätt. För tro mig – man vill göra rätt! Jag vet inte hur många gånger vi har blivit surt tillsagda eller högljutt utskällda när vi har gjort fel. Då lägger jag mycket hellre motsvarande energi på det jag faktiskt är där för.
Att SPELA MUSIK!
Är det inte mycket rimligare att de få som vill ha skylten själva sköter om den!? Win-win! Det allra bästa vore ju såklart om vi sprängde bort varenda damernas & herrarnas-skylt i hela Sverige, men riktigt där är vi nog inte riktigt än..
Nummer 5 – Oförskämda pensionärer
Under mina första 3-4 år i branschen så ansågs vi vara ett ”mogenband”. Och då sätter publiken ett epitet på ens varumärke vare sig man vill det eller inte. Som tidigare konstaterat så tycker folk att saker ska vara som det alltid har varit och i mogenbranschen är det svårt, för att inte säga direkt OMÖJLIGT att vara normbrytande. Där ska alla band helst ha samma repertoar, slipsar, basist och backtracks. Problemet på den tiden vi harvade ute på mogen-fältet var att vi inte uppfyllde alla kriterier.
Vi spelade till exempel ingen gammeldans, hade inga fylliga och mysiga backtracks, vi lirade skränig rock n’ roll med fula ord och vi gillade att slänga käft mellan låtarna. Inga egenskaper som är klockrena om man vill gå hem på en tisdagsdans någonstans i Skåne.
Och det är här det blir intressant. Man kan lite fördomsfullt tro att våra gamla kärleksfulla och kloka pensionärer skulle vara ett förstående och föredömligt folk efter alla år dom haft på sig att suga åt sig visdom, klokheter och sunda livserfarenheter. Men ICKE. Det finns INGA i hela Sverige som kan vara så oförskämt otrevliga som skånska pensionärer på mogendans!
Det slår aldrig fel. Är man normbrytande, då ska bandet minsann få höra det också – och inte med en snäll ton. Jag vet inte hur många gånger vi fick skäll för att vi körde fel tempon, fel låtar, vi var helt värdelösa som inte ”klarade av” att spela gammeldans, vi hade usla sångröster och mängden gånger vi blivit ombedda att sänka volymen innan vi ens hunnit börja spela är fler än vad jag kan räkna till. Dessa människor kan vara fullständigt fruktansvärda mot banden. Men faktum är att deras ”kunden har alltid rätt”-inställning gäller inte här. Som dansare går man på band man tycker om, man går inte på band man ogillar för att forma om hela deras profil till någonting man själv gillar. Nej. Det är direkt oförskämt. Stanna för Guds skull hemma istället då.
Nu är givetvis inte alla mogendansande pensionärer såhär. Tack och lov! Men det finns en handfull för många. Tacksamt nog hittade vi så småningom vår egna profil och vår plats i branschen men jag kan inte låta bli att tänka på de som idag befinner sig där vi var en gång i tiden. Har de det lika kämpigt som vi hade det vissa kvällar? Jag hoppas inte det. Musik ska bara vara roligt.
Avslutningsvis så vill jag bara säga att det är klart att man kan få en god natts sömn emellanåt, vara härligt nybajjad, ha lyxiga inlastningar, slippa tramsiga skyltar och vuxenskäll. Men ibland är det inte så och det var därför den här gnälliga texten skrevs.
Allt gott.
/TOM ”TOMSON” LINDQUIST, KRÖNIKÖR
