Att dansbandskulturen i vissa avseenden är envist stark, enagerande, taktfast, fylld av kärlek, närhet och inkludering – det vet nog alla vi som har ett hjärta för den här ”rörelsen”. Men visst minns ni lite särskilt vad som hände under hösten för 15 år sedan? Det var då som man till och med i de mest trendkänsliga storstadskretsarna insåg att dansband var coolt. Att de äntligen fattade…
Dansbandskampen i SVT var ett genidrag där äntligen dansbandsmusiken fick det utrymme och den uppmärksamhet som den så väl förtjänade. Peter Settman var programledare och Gunilla Nilars producent. Ett starkt team! Det var hösten 2008.
Själv jobbade jag då, sedan lång tid tillbaka, på SVT Nyheter i Dalarna och åkte till Älvdalen för att träffa Larz Kristerz för ett tv-reportage i bland annat Rapport. Bandet hade under tre lördagar tagit sig vidare i programmet, och nu rådde Larz Kristerz-feber i hela Älvdalen, och snart i hela landet. Tillsammans med en SVT-fotograf mötte jag Stefan Nykvist, Peter Larsson och Trond Korsmoe på klassiska Morins bageri och kafé längst Kyrkogatan som går genom Älvdalen.
Jag hade dessförinnan inför rullande tv-kamera följt med Peter när han körde lastbil med varor till livsmedelsbutiken, jag hade varit hemma i Tronds verkstad, och så var det gemensam fikastund och intervju för tv-reportaget.
Jag minns att Stefan gav uttryck för att situationen nu var på väg att ta alldeles för stora proportioner, och sa lite försiktigt att det nog vore bäst om det kunde räcka nu. Men så blev det inte.
Stekhett med dansband i innekretsar
Inte bara älvdalingarna utan hela Sverige kom att älska Larz Kristerz, och samtidigt fick en mängd andra dansband ett rejält uppsving, lördag efter lördag inför miljonpublik på bästa sändningstid. Dansbandskulturen blev alltmer intressant för svenska folket, och inom kort stekhet i en mängd innekretsar.
Dansbandsveckan i Malung hade vid det här laget blivit alltmer populär för varje år som hade gått, men när det var dags för arrangemanget år 2009 blev orten, som i normala fall har omkring 4000 invånare, i praktiken fullsatt. Och det blev särskilt tydligt på torsdagen vecka 29 när Larz Kristerz skulle spela i Grönlandsparken.
Tur-Åke Lindkvist, medarbetare här på Dansbandsnytt, var då konferencier på scenen i Grönlandsparken, och han kunde nog inte i sin vildaste fantasi ana vad som skulle hända. Det var så knökfullt med folk att ”fullsatt” är att betrakta som en oerhörd underdrift.
För egen del satt jag i ett kontorsutrymme några hundra meter från parken för att redigera ett SVT-reportage inför kvällens sändningar, när min fotografkollega på SVT, Kurt Sundin ringde. Kurt som för övrigt också är medarbetare här på Dansbandsnytt idag.
När SVT-kollegan Kurt lät desperat
Jag uppfattade Kurts röst som lätt desperat när han försökte förklara att han var helt fastkilad bland folk invid Grönlandsparkens scen och att han omöjligt skulle kunna ta sig de 50 meterna fram till den höjd där han hade planerat att kunna filma översiktsbilder.
– Kan du göra det, frågade han och berättade att jag ju kunde ta den andra stora kameran som fanns i vårt tillfälliga kontorsutrymme.
På den tiden var tv-kameror oftast väldigt stora och tunga, med mängder av knappar – och där utrustningen var dyr som tusan och gick på ett sexsiffrigt belopp. Alltså väldigt långt ifrån nu, när mycket går på automatik, är lätt och smidigt, och anpassat för att reportrar ska kunna filma snyggt och smidigt.
Men då, år 2009, var reportrar oftast reportrar och fotografer var fotografer. Min roll i Malung var som reporter. Jag hade aldrig tidigare filmat med storkamera.
– Jag kommer och filmar översiktsbilder så har vi klippbilder, hörde jag mig själv säga – innan jag ringde till en av SVT Faluns främste TV-fotografer för att på distans få hjälp med hur man slog på kameran och hur man gjorde när man filmade.
Kände mig manlig och cool
Kollegan lät något förvånad, men insåg att det var bråttom, så guidningen in i det tekniska var grundläggande och kortfattad. Tio minuter senare gick jag i raskt tempo med den tunga kameran mot Larz Kristerz.
Väl framme i Grönlandsparken gjorde jag som SVT-kollegan i Falun hade sagt, och hivade upp storkameran på högeraxeln. Jag kände mig riktigt manlig och betydligt coolare än att ha en mikrofon som den enda tekniska utrustningen att hantera.
Kors i taket, men filmandet gick skapligt. Jag fick till en del bilder som förutom överexponering var i hyfsat skick, och som kunde räddas i redigeringen genom färgkorrigering, som klippbilder till Kurts fina närbilder invid scenen. Rapport fick ett fartfyllt tv-inslag till 1930-sändningen, strax före väderprognosen.
Det är drygt 14 år sen nu – och publiksiffrorna på Dansbandsveckan fortsatte även åren därefter att rusa i höjden. Det var stekhett med Malung, och då den hettan skulle skruvas upp i ytterligare några år, tvingades arrangörer att bygga nya dansbanor för att få plats med alla dansande besökare.
Det blev tre säsonger med Dansbandskampen innan SVT lade ner satsningen. Det var högtryck för danskulturen och nyhetsmedierna engagerade sig för dansband mer än någonsin tidigare.
En annan tillvaro idag
Idag är tillvaron en helt annan, med yttre utmaningar som har plågat och fortfarande utmanar den svenska dansbandskulturen. Men hoppet finns där hela tiden. Ljuspunkterna. De nya banden som etableras, rutinerade dansband som tar naturlig plats i Melodifestivalen och i allsångsprogram på tv. Band och arrangörer som tänker nytt och som vågar satsa.
Och kanske finns en ny dansbandsboom där i framtiden, eller kanske till och med runt hörnet om man är en extrem optimist. Det är i så fall då som man särskilt kan uppskatta alla kämpar som orkade satsa vidare, när tiderna var tuffa. För att bevara en kultur som sitter så djupt rotad i vår folksjäl.
Det handlar om rörelse, fart, glädje, gemenskap och kärlek. Med kärlek till musiken, och till varandra. I takt med tiden.
/Niklas Lindh, krönikör, verksamhetssamordnare för Dansbandsnytt
