Vissa dansare använder rörelser och kroppskontakt på ett sätt som blir vulgärt och överdrivet sexuellt laddat. Det hör inte hemma på dansgolvet, konstaterar Dansbandsnytt-krönikören Tony Irving. Men var går egentligen gränsen mellan fascinerande sensualitet och vulgär sexualitet? Det här är Tony Irvings syn på saken:
Tony Irving: Dans är ett universellt språk. Det har genom historien varit ett sätt att uttrycka känslor, fira glädje och föra människor samman. Inom pardans handlar det om att dela en upplevelse med någon annan – en stund av nära kontakt, rörelse och musik. Men ibland går den intima kontakten för långt, och vad som borde vara en vacker, sensuell upplevelse övergår till något obehagligt sexuellt. Det är ett fenomen som allt fler dansare, både amatörer och proffs, har märkt av på dansgolvet, särskilt inom pardansens värld.
Låt oss vara tydliga: det finns en avgörande skillnad mellan sensualitet och sexualitet. Sensualitet är den mjuka, subtila förföriskheten i en dans, den kemiska gnistan som uppstår när två människor rör sig i takt med musiken. Det är en del av det som gör dans så fascinerande och njutbart. Men sexualitet – när dansare använder rörelser och kroppskontakt på ett sätt som blir vulgärt och överdrivet sexuellt laddat – hör inte hemma på dansgolvet.
Det är tyvärr alltför vanligt att se par som, i sin egen värld, verkar glömma bort att de inte dansar i ett privat sovrum utan på ett offentligt dansgolv. De rör sig på ett sätt som känns mer som ett sexuellt spel än en dans, med överdriven kroppskontakt och rörelser som går bortom vad som kan betraktas som smakfullt. Och medan de kanske njuter av det själva, är effekten på omgivningen något helt annat. Det skapar en obekväm atmosfär för de andra som är där för att uppleva dansens glädje och gemenskap, inte bevittna vad som känns som en privat, intim handling.
Allt från bugg till foxtrot och salsa
Detta är inte bara ett problem inom en specifik dansgenre, utan något som sker över hela spektrat, från bugg till foxtrot och salsa. Det är särskilt oroande i dansbandsvärlden, där dansen traditionellt sett handlar om social interaktion och gemenskap, snarare än att bli en plattform för överdriven fysisk intimitet. Dansbandsmusiken har alltid lockat par som vill ha roligt, svänga loss och njuta av musiken tillsammans – men när vissa par väljer att göra dansen till något mer sexuellt laddat, riskerar de att förstöra den trygga och inkluderande stämningen som dansbandskulturen bygger på.
Vi måste lära oss att dra en tydlig gräns mellan sensuell och sexuellt vulgär dans. Sensualitet handlar om att känna musiken tillsammans med en partner, att dela något intimt utan att överstiga gränserna för vad som är socialt accepterat. Det handlar om den kemiska dansen mellan två människor där rörelserna är inbjudande och eleganta, inte råa eller överdrivna. När en dans övergår till något sexuellt, förlorar den sin charm och elegans. Det går från att vara en konstform till något som gör att andra känner sig obekväma och utanför.
Folk behöver bli medvetna om denna gräns och respektera den. Det är förståeligt att man kan tappa sig själv i musiken och den nära kontakten med sin partner, men vi måste komma ihåg att dansen sker i ett offentligt rum, där andra människor också är närvarande. Vi har alla ett ansvar för att skapa en miljö där alla kan känna sig bekväma och välkomna. Dans kan vara sensuell, vacker och intim, utan att bli sexuellt laddad eller vulgär.
Att respektera sociala koder
Det är dags att vi tar upp den här diskussionen inom dansgemenskapen. Det är inte bara en fråga om att lära sig danssteg eller rytm – det handlar också om att förstå och respektera de sociala koder som omger dansen. Det finns en tid och plats för allt, och när det kommer till pardans måste vi inse att dansgolvet inte är platsen för överdriven fysisk intimitet.
Så nästa gång du går upp på dansgolvet med din partner, tänk på hur din dans påverkar de runt omkring dig. Låt dansen vara sensuell, ja – men håll den också smakfull och respektfull. Det är en konst att dansa nära, men det är en ännu större konst att göra det med stil, utan att korsa gränserna för vad som är socialt acceptabelt. Lär dig skillnaden, för allas skull.
Vi måste hitta tillbaka till dansens sanna syfte – att förena människor genom musik och rörelse på ett sätt som är respektfullt och inkluderande. Sensualitet har alltid sin plats, men sexualiserade rörelser hör hemma någon annanstans. Det är hög tid att vi lär oss skillnaden.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR
