Filmen ”Under ditt parasoll” – om Sven Ingvars – blev ett riktigt praktfiasko som fick bandet i gungning, inte minst ekonomiskt. Här berättar Dansbandsnytts krönikör Thomas Lind hur illa det egentligen blev, men hur allt vände från ett riktigt fiasko till stor succé.
Thomas Lind: Om Sven-Ingvars ska klassas som ett dansband går att diskutera, och bandmedlemmarna själva har inte alltid varit så förtjusta över och överens om att placera bandet i dansbandsfacket. Men jag anser ändå att Sven-Ingvars – som bildades i värmländska Slottsbron 1956 och kom att bli ett av Sveriges genom tiderna mest populära band – får placeras i den genren.
Sven-Ingvars, en av mina största favoriter på den svenska musikhimlen och med låtar som ”Jag ringer på fredag”, ”Fröken fräken”, ”Vid din sida” och ”Te’ dans mä Karlstatösera”, har funnits med mig sedan barnsben. Och det var just med låten ”Te’ dans mä Karlstatösera” som gruppen fick sitt stora genombrott i november 1961.
Sven-Ingvars radade efter det upp hits, blev omåttligt populära, och växte till 60-talets största band i Sverige. Värmlandsbandet drog storpublik var de än uppträdde någonstans och guldskivorna samlades på hög.
För att utvecklas och nå en ännu större publik beslutade sig medlemmarna i Sven-Ingvars för att 1967 ge sig in i filmbranschen. Filmen ”Under ditt parasoll” – där medlemmarna i bandet spelar sig själva och som hade premiär i början av 1968 – sågades dock av kritikerkåren och blev en flopp av stora format.
Finansieringen av filmen sköttes av bandmedlemmarna själva och slutnotan hamnade på 1,3 miljoner kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar omkring tolv miljoner.
Film-fiaskot fick Sven-Ingvars i gungning, både musikalsikt och inte minst ekonomiskt, men sakta men säkert reste sig bandet och 1971 var det dags för den stora återkomsten.
Albumet, ”Sven-Ingvars i Frödingland”, med tonsatta dikter av den store Värmlandsskalden Gustaf Fröding, hyllas av kritikerna och blir en stor succé.
Ingvar Hellberg, Thore Skogman och Rune Wallebom, som skrivit många av bandet stora hits genom åren, som ”Säg inte nej, säg kanske”, ”Min gitarr” och ”Kristina från Vilhelmina”, ratas till det här albumet och istället plockas Östen Warnerbring – på den tiden en av Sveriges största soloartister – in som kompositör.
Warnerbring tonsätter bland annat låtarna ”Gå på dompen”, ”Jäntblig” och ”Tre käringen i en backe”, men de två förmodligen mest kända låtarna från Fröding-albumet har ”Östen med rösten” ingen del i. ”Det var dans bort i vägen” tonsattes av Helfrid Lambert redan 1899 och den vackra kompositionen ”Anita” bär sångaren och frontmannen Sven-Erik Magnussons musikaliska signatur.
”Sven-Ingvars i Frödingland” fanns som LP-skiva i mitt barndomshem under uppväxtåren och sedan ett antal år tillbaka äger jag albumet i CD-format. Frödings dikter och språk har alltid legat mig varmt om hjärtat och som av en ren händelse så har undertecknad och den store skalden samma födelsedatum – 22 augusti.
Jag avslutar med att återge några av textraderna från ”Det var dans bort i vägen”, som på ett utmärkt sätt fångar Frödings träffsäkra och målande beskrivningar av såväl personer som den omgivande naturen:
”Där var Bolla, den präktiga Takeneflickan, hon är fager och fin men har intet i fickan, hon är gäcksam och skonsam och käck. Där var Kersti, den trotsiga, vandrande, vilda, där var Finnbacka-Britta och Kajsa och Tilda och den snudiga Maria i Bäck”
”Över bygden låg tindrande stjärnfager natten, det låg glimtande sken över skvalpande vatten, i den lövskogsbekransade sjön. Det kom doft ifrån klövern på blommande vallar, och från kådiga kottar på granar och tallar, som beskuggade kullarnas krön”.
/THOMAS LIND, KRÖNIKÖR
Lästips: Här hittar du fler krönikor med bland andra Thomas Lind, Tony Irving och Therese Sundahl.
