Problemen med så kallade ”Spotifydanser” och så tankar om att förkorta danskvällarna – det är några av de krönikor från Therese Sundahl som har väckt särskilt starka reaktioner och känslor. Nu skriver Therese om sociala medier som en viktig plattform för banden att nå ut till sin publik. Men där baksidorna kan föra med sig rena påhopp mot artisterna. Det här är Therese Sundahls egna ord om saken:
Therese Sundahl: Var går gränsen för att vara personlig och privat? Hur mycket ska man som offentlig person dela med sig av på sociala medier?
Jag gör precis som många andra och följer de största influencernas konton. Men hur mycket får vi ta del av, egentligen? Hur ser livet och vardagen ut, på riktigt?
Med just sociala medier tillåts vi att “komma nära” personer som vi egentligen inte känner men som vi tycker känna för att vi kan läsa allt om dem på deras olika konton.
På mina egna sociala medier delar jag med mig av mitt liv, både som sångerska och som mamma till lilla Olivia plus en massa annat. Jag tycker om att vara personlig i tankar och åsikter, som i mina krönikor här på Dansbandsnytt, men jag är inte privat. Med det menar jag att jag delar med mig av mycket men det finns ett filter, en gräns för vad som faktiskt är privat.
Jag har många “vänner” på Facebook och ska jag vara ärlig så är det långt ifrån alla som jag faktiskt har träffat, på riktigt. Känner du alla dina Facebook-vänner?
Det som började med att jag hittade gamla skolkamrater, barndomsvänner, vänner och släktingar har idag utökats till många bekanta och obekanta. Jag är smickrad över hur många det är som vill vara min vän!
Som sagt, ibland känns det som att man känner varandra trots att man inte har träffats och det kan bli ganska märkbart i vår bransch. Till exempel när jag möter andra musiker i en nonstop eller vid andra tillställningar så kan jag ibland fundera på om vi har setts på riktigt eller om jag bara känner igen personen i fråga från Facebook? Det konstiga är att jag kan veta vad den här personen precis åt till lunch för det såg jag just på Instagram.
För oss band har sociala medier blivit väldigt betydelsefullt. Det ger oss en fin möjlighet att kommunicera med vår publik på andra ställen än på dansbanan. Kanske ett tack för en trevlig kväll, någon som tipsar om en låt till repertoaren, en fråga eller helt enkelt bara en hel drös med kärlek.
En stor fördel är att det går snabbt att sprida information om kommande danser och att dela med sig av nyheter och lite “bakom kulisserna”. Vår publik får lära känna oss på ett lite mer personligt sätt än när vi bara står på scen. Sociala medier är en viktig del i vår marknadsföring och en självklar plats där vi kan sprida och stärka vårt varumärke.
Men sociala medier har ju även en baksida och stundtals kan tonen och kommentarerna bli både hårda och elaka. Ibland vill jag kommentera men oftast låter jag bli för det känns som att det bara blir värre. Vad många tycks glömma bort är att vi musiker faktiskt är personer med känslor. Det låter kanske klyschigt med det är faktiskt så det är.
Det är lätt att gömma sig bakom ett tangentbord men frågan är om personen kan stå för sina påhopp (ja, för det är det emellanåt) även öga mot öga?
Så med det sagt så hoppas jag att vi tillsammans kan hjälpas åt att sprida mera kärlek på sociala medier och lägga de negativa kommentarerna åt sidan. Håller du med?
Avslutningsvis vill jag passa på att sprida lite extra kärlek till de dansbandsprofiler som precis har gått i mål med “16 Weeks Of Hell” WOW, vilka fantastiska resultat ni har gjort Peter, Erica, Roger, Josefin, Ann-Cathrine, Johan och Niklas. Jag är grymt imponerad!
/THERESE SUNDAHL, KRÖNIKÖR
