Gitarrvirtuosen Tom Lindquist, som under många år spelade tillsammans med Callinaz, är jublande glad. För musiknyheten i förra veckan innebär nu en historisk återförening som väcker något starkt inom Tom. Det här är hans egen krönika om det som nu är på gång:
Tom ”Tomson” Lindquist: Den här hösten blev genast mycket bättre. För några dagar sedan kunde vi läsa i Dansbandsnytt att The Spotnicks återuppstår från de döda. Bokstavligt talat.
Det svenska gitarrpopbandet The Spotnicks bildades i Göteborg 1961. Bo Starander (artistnamn Bob Lander) – kompgitarr och sång, Ove Johansson – trummor, Björn Thelin – bas och framförallt bandets ikoniska sologitarrist. Mr. Spotnicks himself, Bo Winberg.
The Spotnicks var pionjärer inom den instrumentala gitarrpopmusiken. Tillsammans med Cliff Richards kompband, The Shadows i England och The Ventures i USA skulle man bli ett av de tre band som för alltid kommer vara mest förknippad med hela den här genren.
Vad utmärkte Spotnicks från andra samtida orkestrar? Jo, de spelade otroligt svängiga låtar helt instrumentalt på elgitarr med både ett väldigt nytt sätt att spela på samt med ett helt nytt sound. En elgitarr som dränkts i eko och reverb och som gav direkta associationer till rymden. Både deras bandnamn, sound och låttitlar flirtade med rymdtemat vilket i sin tur gjorde att bandet under sina första år tvingades spela iklädda riktigt fåniga och otympliga rymddräkter. Någonting som givetvis rätt snart visade sig vara ohållbart. Så även om de inte hade rymddräkter de sista 50+ åren, så skulle rymd-associationerna ändå för alltid bestå.
De blev rätt snart en världssensation och sålde miljontals skivor världen över. Många vill hävda att The Spotnicks var Sveriges första riktigt stora musikexport. De var trots allt långt före ABBA.
Under deras nästan 60 år långa livstid hann de beta av en herrans massa skivor, genrer, låtar och medlemmar i bandet. Bandets enda konstant och fasta punkt från start till mål har varit just sologitarristen Bo Winberg. En i stundom ganska vresig gubbe som trots det har influerat oändligt många gitarrister runt om i världen med sitt gitarrspel. Inte minst undertecknad. 2020 gick han tyvärr bort efter en tids sjukdom och bara kort därefter fick även bandets sista levande originalmedlem Bo Starander, erkänna sig besegrad av liemannen. Man skulle kunna säga att The Spotnicks dog 2020.
Men varför bryr jag mig? En snubbe född -93 som borde präglats av Ace of base och Markoolio.
Låt mig måla upp en bild. Jag började spela gitarr när jag var 7-8 år gammal. Det var jag, en alldeles för stor akustisk gitarr som morsan hade vunnit på Liseberg samt ett tarvligt försök till spel på en valfri Spotnicks-melodi. The Spotnicks och motsvarande samtida instrumentala gitarrgrupper var (helt på riktigt!) den enda typ av musik jag konsumerade mellan 8 och 16 års ålder. Allt annat var hysteriskt ointressant.
The Spotnicks har betytt enormt mycket för mig och lade grunden för hela mitt sätt att spela gitarr. En grund som jag än idag har stor nytta av, inte minst i mitt eget band ”Rymdklang” som bland annat spelar instrumentala popklassiker i just The Spotnicks anda.
Jag glömmer aldrig Nordic Guitar Festival 2014 när jag under en jam-session faktiskt fick den stora äran att få spela en låt tillsammans med Bosse Winberg. Floyd Cramers ”Last Date” som blev en monsterhit med Spotnicks 1963. Det var stort för mig!
Min favoritskiva med Spotnicks under uppväxten var en CD som hette ”Live 1999”. En livekonsert som Sveriges Radio hade bandat i Jössefors Folkets Hus den 21:a Maj 1999. Det som framförallt stod ut med den plattan var bandets kompmusiker på den tiden. De var allt annat än modesta, vilket attraherade mig något oerhört.
Utöver Bosse och Bob som varit med från start, fanns nu också den fenomenala svängmaskinen Stefan Ericsson på bas och körsång, Arvikas egna Albert Lee, Ralph Nilson på second lead guitar och det fräckaste av allt – en hårdrockstrummis bakom kaggarna. Björn Fryklund. Jag blev förälskad i kombinationen av Bosses klassiska solo-ton, Bobbans sång, Stefans spel/kör, Ralphs countrygitarr och Björns dubbeltrampande. En fullständigt ljuvlig kombination som jag inte har upplevt varken förr eller senare.
Så ni må tro att när jag i somras träffade Stefan Ericsson över en fika och han berättade att delar av just den där sättningen från 1999 har fått ärva namnet ”The Spotnicks” för att börja turnera på nytt, ja, då kom det nästan en tår hos farbror Tomson. Jag kan nämligen inte tänka mig ett bättre och värdigare sätt att förvalta The Spotnicks arv på. Varför? Jo.
The Spotnicks består idag 2024 av:
Stefan Ericsson – Bas/Sång
Ove Lindell – Second lead guitar
Björn Fryklund – Trummor
Arne Österlindh – Kompgitarr/Pedal steel guitar
Lennart Sundberg – Sologitarr
Samtliga medlemmar (utom Lennart) har faktiskt redan tidigare varit medlemmar i The Spotnicks vid olika tidpunkter. Lennart är den enda som inte varit med innan, men han är en väldigt rutinerad räv som med sitt gitarrspel och sound låter så fruktansvärt likt Bosse Winbergs sound som man fysiskt kan göra.
Allt det i kombination med Stefans passionerade vision om att få förvalta och berätta Spotnicks historia på ett korrekt sätt gör att allt detta känns helrätt!
Så att det här ÄR The Spotnicks, det råder det ingen som helst tvekan om alls och jag är otroligt exalterad över att The Spotnicks återigen har väckts från de döda!
/Tom ”Tomson” Lindquist, krönikör
Läs mer: Arvet efter The Spotnicks förs vidare – ny turné med legendariska bandet
