Under lördagen sändes det första programmet av Let´s Dance i TV4 i den nya formen. Nu berättar Tony Irving, som fortfarande är kvar som jurymedlem i programmet, om det ni kanske funderade kring när ni såg programmet. Varför var det förinspelat? Varför fick tv-tittarna inte rösta? Och hur mycket saknar han själv livemusiken? Det här är Tony Irvings egna ord efter lördagens premiär:
TONY IRVING: Ja, då har vi äntligen dragit igång årets Let’s Dance, och låt mig börja med att säga en sak: ja, mycket är nytt – men det är ändå samma älskade show som alltid!
Visst, vi har nya programledare, en ny struktur, en ny studio och ett helt nytt upplägg, men kärnan är kvar. Let’s Dance handlar fortfarande om kändisar som dansar med proffs, två programledare som styr kvällen, tre domare som tycker till och – såklart – fantastiska dansnummer som får oss att le, skratta och ibland gråta.
En sak jag personligen saknar är orkestern, vår fina liveensemble som gav en extra krydda till dansgolvet. Men samtidigt – och nu säger jag något jag aldrig trodde jag skulle säga – kanske är det dags att följa med tiden. Att använda originalversioner av musiken ger ett nytt, fräscht uttryck. Vi ser ju samma utveckling ute i dansbandsvärlden, där DJ:s och inspelad musik alltmer ersätter livemusik. Och även om jag älskar liveband, så förstår jag varför man valt den här vägen.
Men nu till det som många har reagerat på – att programmet är förinspelat. Låt mig förklara varför.
Alla 15 par började träna samtidigt, bara två veckor innan vi satte igång kamerorna. Allt filmades under sex intensiva dagar. På så sätt fick alla exakt samma förutsättningar – ingen kunde smyga till sig mer träningstid, och ingen kunde ligga före för att de hade en bättre kalender.
Och något som kanske inte alla vet: även publiken var strikt utvald och kontrollerad. TV4 och Mastiff såg till att ingen deltagare hade fler anhöriga eller fans på plats än någon annan. Det var alltså en neutral och rättvis publik, vilket gjorde att röstningen blev så sportslig som möjligt. De hade faktiskt kontrollerat att det var balans emellan olika ålderskategorier i publiken (15-25, 26-50, 50+) för att det skulle bli rättvist.
Och ja, för första gången var det enbart publiken i studion som röstade – inte tv-tittarna hemma. Kanske känns det ovant för vissa, men låt mig säga detta: ska vi ha en rättvis tävling när programmet är förinspelat, så finns det ingen bättre lösning.
Så till årets “nya” grej – Battles. Men låt oss vara ärliga – det är inte första gången vi ser dueller i Let’s Dance! Skillnaden nu är att vi börjar med dem direkt, för att sålla ut de två som ska lämna tävlingen innan den ordinarie säsongen börjar.
Och för alla som frågar om det är rättvist – JA, det är det. Det par som kom tvåa i första dansen väljer sin motståndare, och de två som är kvar möts automatiskt. Enkel och transparent logik.
Sen kommer frågan om juryn borde fått bedöma även battles. Mitt svar är nej. De här programmen är kvalprogram. Om vi domare hade valt, hade vi kanske valt bort dem som behöver mer tid – men det är inte det som Let’s Dance handlar om. Tack vare publiken får även de som behöver lite extra hjälp chansen att utvecklas, och är inte det just det vi älskar med programmet?
Så till er som säger “det var bättre förr” – nej, det var det faktiskt inte!
Kommer ni ihåg första programmen där ingen åkte ut? Tråkigt! Nu har vi spänning direkt. Och jag, som den gamla stofilen i juryn, kan bara säga att TV4 och Mastiff har tänkt helt rätt.
Så – vi ses nästa vecka för Kval 2, och tro mig: det kommer bli ännu hetare på dansgolvet!
/Tony Irving
